POTS-sorkens resa

Efter ett och ett halvt år av svåra symtom, akutbesök, rullator och rullstol, sjukhusvistelser och ett års sjukskrivning på 75 procent har jag tagit studenten, med fullständiga betyg och A i nästan alla ämnen.

I själva verket har det inte bara varit ett år av svårigheter, utan fem. Det har tagit mig fem år istället för tre att genomföra mina gymnasiestudier, med tre skolor, en global pandemi, flertalet hjärnskakningar, studieuppehåll och sjukskrivningar, avhopp, en lång lista sjukdomar och att plötsligt bli kroniskt sjuk längs med vägen.

Ändå sitter jag här nu med min vita mössa, efter att äntligen ha fått ta studenten- något jag i perioder inte var säker på att jag skulle få göra.

Vid första åsynen av mina betyg kunde jag inte låta bli att känna en lätt besvikelse. Perfektionisten inom mig har alltid haft som mål att få A i varje ämne förutom matte, och även om 19 stycken A:n stoltserade på pappret, fanns där även ett par B:n och ett C i ämnen jag under normala omständigheter med enkelhet skulle ha fått A i. Men när jag nu reflekterar över allt som har hänt under de senaste åren slås jag av vilket under det är att jag ens tagit mig hit. Jag slås jag av hur mycket jag kämpat för att ens kunna gå kvar i gymnasiet, hur jag trots allt som hänt mig aldrig gett upp. Hur jag legat i ett nedsläckt rum med solglasögon och arbetat genom huvudvärksattacker, skrivit mail från akuten, pluggat med elektroder på huvudet sittandes i sjukhusets cafeteria, kämpat för att få mer vård bara för att kunna ta studenten. Och plötsligt framstår betygen som så oerhört små i jämförelse med allt jag tagit mig igenom, så uppenbart påverkade av vad som hänt mig, och inte en reflektion av min egna prestation eller förmåga. Jag känner mig så oerhört stolt över mig själv som tagit mig igenom allt, som gång på gång tvingats ta mig igenom en kris, bara för att träffas av nästa. Över betygen jag lyckats uppnå, som jag nu ser på med stolthet.

Jag skriver det här dagen efter studenten, en dag som spenderats i sängen efter gårdagens alla händelser. Det tog mig lite längre tid än förväntat, med studenten vid 21 års ålder istället för 19, men nu är även jag klar med gymnasiet.

Bättre sent än aldrig 💙💛