POTS-sorkens resa

Ett år och tre månader och sedan var jag tillbaka på akuten igen, liggandes på en observationsplats på hjärtakuten på Danderyds sjukhus i väntan på röntgen, subfebril med blåsljud på hjärtat och en förhöjd D-dimer. Jag ser i min journal senare att jag har pressade ST-T-sträckor på mitt EKG. Det är natten till tisdag och akuten är nästintill tom, jag fick gå före alla andra in i något slags akut undersökningsrum med en röd skylt på, fick träffa en läkare efter knappt fyrtio minuters väntan på obsplats 11, uppkopplad till ytterligare ett EKG. Jag har stuckits två gånger, en tredje nu när de till slut insåg att jag behövde en infart. ”Jag trodde inte att du skulle behöva det”, säger sjuksköterskan, och jag vet vad han syftar på, det faktum att jag är så pass ung. Det är jag och några män, alla med infart förutom mig. Jag hör hur läkaren pratar om hur de alla är högrisk på grund av deras kön och ålder, vet vad de förväntar sig. En ung kvinna i 20-årsåldern, det kan inte vara någonting. Trots det är jag den enda med avvikande provsvar och hjärtljud, den som läkaren kommer tillbaka till efter stick nummer två, informerar mig om att min D-dimer är lätt förhöjd, det behövs röntgen för att utesluta ett eventuellt lungemboli.

”De ger ut det som om det vore godis numera”

Är kommentaren jag får när jag nämner att jag tar blodförtunnande för sjuksköterskan som skriver in mig. Jag förstår att han inte har någon som helst aning om vad Antifosfolipidsyndrom är för något, men kommentaren förvånar mig, gör mig irriterad. Det är inte lätt att få blodförtunnande och ingenting man vill ta, men något som räddar liv. Kanske därför färre får stroke och hjärtinfarkt numera, tänker jag, men säger ingenting. Jag vet att han syftar på min unga ålder, det ligger en viss förvåning i det bittra tonfallet i hans röst. En tanke om att jag knappast kan vara i behov av det, jag som är så ung.

Min röntgen är normal, ingen propp går att hitta. Provet kan vara förhöjt till följd av venportsoperationen, jag skickas hem med lugnade besked. ”Du är så ung” säger läkaren, som om det innebär att det inte kan vara någonting. ”Du är så ung, det är förmodligen ingenting”. Blåsljudet avfärdas som något unga personer ofta har, bröstsmärtan som fått mig att nästan skrika av smärta och som blir värre vid djupa andetag är oförklarlig. Och jag nöjer mig med det, för bemötandet jag har fått har trots allt varit bra, akuten har gjort sitt. Utesluta akut livshotande tillstånd och bli av med patienten är deras jobb, och akut tycks det åtminstone inte vara. Men jag undrar sedan när min ålder plötsligt började spela in. För sedan när har min ålder någonsin skyddat mig från medicinska tillstånd och sjukdom?

Jag kommer hem med hjälp av färdtjänst vid fem på morgonen, det fanns ingen taxi att få tag på mitt i natten. Tre timmars sömn innan jag stiger upp för att hemsjukvården ska komma och koppla mitt dropp, första gången vi använder oss av min subkutana venport, nåldynan i mitt bröst. Operationssåret är ömt, jag är tillfälligt enarmad till följd av smärtan, ett problem för någon som sitter i rullstol. Men vi får i nålen på första försöket trots min ömma bröstkorg, och plötsligt har jag en nål i bröstkorgen för andra gången i mitt liv, första gången som jag med egna ögon kan se den.

Bröstsmärtan kommer fortsatt i attacker, en konstant ihållande smärta som med jämna mellanrum förvärras till skarpa hugg, en kniv som hugger till i min bröstkorg och sedan sitter kvar en stund, krampartat. Det är märkligt hur snabbt saker kan förändras vid kronisk sjukdom, hur det så snabbt kan slå om. I ena stunden sitter jag och pratar med en kompis, i nästa ligger jag på hjärtakuten på Danderyds sjukhus, ett minst sagt ovälkommet avslut på dagen. Men än så länge lever jag även om jag för närvarande tar det lugnt. Jag som är van vid svåra symtom blev för första gången riktigt rädd, en rädsla som hänger kvar även nu, trots att akuten konstaterade att det var säkert att skicka hem mig. I väntan på ett nytt ultraljud på hjärtat kan jag inte låta bli att slå ihop två plus två, lägga märke till hur bröstsmärtan förvärrades i samband med uppkomsten av blåsljudet, hur den blivit värre och värre med tiden, ytterligare förvärrad efter insättningen av venporten. Men jag får intala mig själv att det inte är någonting, att jag trots allt är för ung. Hoppas på att min ålder för en gångs skull ska lyckas skydda mig mot något.